Debatt: Rollkur vs. forskning
Här får ni läsa ett långt inlägg om rullkür, men det är faktiskt intressant!
"Under OS i London aktualiserades debatten om att rida i rollkur - även kallat för hyperflexion eller att man rider hästen i formen low, deep, round. Vi skulle vilja ge ett etologiskt och forskningsmässigt perspektiv på den här debatten.
Det är dressyrryttarna som har fått ta emot mest kritik, men vi vill påpeka att användandet av den här metoden förekommer inom alla riddiscipliner och på allra högsta nivå.
Eftersom vi arbetar med forskning är vi skolade att alltid ta reda på vad forskningen visar om en metod - och på så sätt göra en kritisk bedömning av för- och nackdelar, vinster och risker. Vi arbetar på samma sätt även när vi diskuterar inhysningssystem, skötsel, utfodring eller vad det nu rör sig om. I de fall det inte finns forskning förlitar vi oss på beprövad erfarenhet, finns det både forskning och beprövad erfarenhet är det naturligtvis det allra bästa.
Om man i en vetenskaplig databas söker på rollkur får man 13 träffar, hyperflexion som träningsmetod ger 15 artiklar. Söker man slutligen på på "low deep round" får man 3 träffar. I forskningssammanhang är detta oerhört lite material, vilket gör att vi bör vara försiktiga.
I flera av forskningsartiklarna, även i de senare publicerade studierna, påpekar författarna att ytterligare forskning krävs kring metoden (McGreevy et al. 2010; Wijnberg et al. 2010). Trots detta används denna icke-värderade metod för att träna hästar, även hästar på elitnivå som värderas till ofantliga summor.
Som jämförelse är det intressant att se att stora delar av världseliten och övriga hästhållare verkar ignorerar den överväldigande mängd forskning som visar på alla positiva effekter av rörelse och social kontakt med andra hästar, forskningsområden vilka ger mer än 100 träffar vardera. Argumenten för att hästarna inte hålls på lösdrift tillsammans med andra hästar, eller ens släpps ut i hage dagligen, är just rädslan för att hästarna ska skadas - trots att forskningen visar något helt annat.
Vad säger då den forskning som finns om rollkur? Den visar inte på några dramatiska skador hos hästarna - men studierna har genomförts under enstaka tillfällen och under väldigt korta tidsperioder, mellan 6 och 30 minuter (Oldruitenborgh-Oosterbaan et al. 2006; Wijnberg et al. 2010). Hur rollkur påverkar hästens långsiktiga hälsa är inte alls undersökt. Rollkur som träningsmetod är helt enkelt inte utvärderad.
Däremot visar de kortvariga studierna att hästarna dramatiskt ökar sina "protestbeteenden" när de rids i rollkur (Kienapfel 2011; von Borstel et al. 2009). Det handlar om beteenden som att slå med huvudet, backa, tugga onormalt mycket eller ha tungan utanför munnen, försöka bocka, svischa med svansen med mera. Beteenden som alla visar att hästen upplever ett stort obehag. Annan forskning visar att hästar som rids i rollkur är räddare och inte vill gå tillbaka till platser där de har ridits i hyperflexion.
Sammantaget visar studierna att metoden innebär en nedsatt välfärd för hästarna, något som i sin tur även påverkar säkerheten för ryttarna. Risken för olyckor ökar i själva träningssituationen, när hästarna försöker undkomma genom att bocka och så vidare. Att rollkur ökar rädslan hos hästen, som är ett utpräglat flyktdjur, innebär också en ökad risk för skador. Själva metoden i sig innebär dessutom att hästen riskerar att svara sämre på tygelhjälper på grund av habituering eller tillvänjning (McLean & McGreevy 2010), vilket givetvis påverkar säkerheten.
De positiva effekter som anges som skäl till att metoden används, till exempel att hästens muskulatur skulle stretchas, kan inte verifieras av befintlig forskning (Rhodin et al 2005; Denoix 2006; von Borstel et al. 2009).
Om vi bortser från alla djurvälfärds- och djuretiska aspekter av metoden förvånar det oss att den verkar användas så pass mycket av ryttare på allra högsta nivå, på oerhört värdefulla hästar. Att använda en metod som är så pass obeprövad och som inte heller är testad vetenskapligt i någon nämnvärd utsträckning är anmärkningsvärt. Vad gör att man är beredd att ta sådana risker med dessa värdefulla hästar?"
Det är dressyrryttarna som har fått ta emot mest kritik, men vi vill påpeka att användandet av den här metoden förekommer inom alla riddiscipliner och på allra högsta nivå.
Eftersom vi arbetar med forskning är vi skolade att alltid ta reda på vad forskningen visar om en metod - och på så sätt göra en kritisk bedömning av för- och nackdelar, vinster och risker. Vi arbetar på samma sätt även när vi diskuterar inhysningssystem, skötsel, utfodring eller vad det nu rör sig om. I de fall det inte finns forskning förlitar vi oss på beprövad erfarenhet, finns det både forskning och beprövad erfarenhet är det naturligtvis det allra bästa.
Om man i en vetenskaplig databas söker på rollkur får man 13 träffar, hyperflexion som träningsmetod ger 15 artiklar. Söker man slutligen på på "low deep round" får man 3 träffar. I forskningssammanhang är detta oerhört lite material, vilket gör att vi bör vara försiktiga.
I flera av forskningsartiklarna, även i de senare publicerade studierna, påpekar författarna att ytterligare forskning krävs kring metoden (McGreevy et al. 2010; Wijnberg et al. 2010). Trots detta används denna icke-värderade metod för att träna hästar, även hästar på elitnivå som värderas till ofantliga summor.
Som jämförelse är det intressant att se att stora delar av världseliten och övriga hästhållare verkar ignorerar den överväldigande mängd forskning som visar på alla positiva effekter av rörelse och social kontakt med andra hästar, forskningsområden vilka ger mer än 100 träffar vardera. Argumenten för att hästarna inte hålls på lösdrift tillsammans med andra hästar, eller ens släpps ut i hage dagligen, är just rädslan för att hästarna ska skadas - trots att forskningen visar något helt annat.
Vad säger då den forskning som finns om rollkur? Den visar inte på några dramatiska skador hos hästarna - men studierna har genomförts under enstaka tillfällen och under väldigt korta tidsperioder, mellan 6 och 30 minuter (Oldruitenborgh-Oosterbaan et al. 2006; Wijnberg et al. 2010). Hur rollkur påverkar hästens långsiktiga hälsa är inte alls undersökt. Rollkur som träningsmetod är helt enkelt inte utvärderad.
Däremot visar de kortvariga studierna att hästarna dramatiskt ökar sina "protestbeteenden" när de rids i rollkur (Kienapfel 2011; von Borstel et al. 2009). Det handlar om beteenden som att slå med huvudet, backa, tugga onormalt mycket eller ha tungan utanför munnen, försöka bocka, svischa med svansen med mera. Beteenden som alla visar att hästen upplever ett stort obehag. Annan forskning visar att hästar som rids i rollkur är räddare och inte vill gå tillbaka till platser där de har ridits i hyperflexion.
Sammantaget visar studierna att metoden innebär en nedsatt välfärd för hästarna, något som i sin tur även påverkar säkerheten för ryttarna. Risken för olyckor ökar i själva träningssituationen, när hästarna försöker undkomma genom att bocka och så vidare. Att rollkur ökar rädslan hos hästen, som är ett utpräglat flyktdjur, innebär också en ökad risk för skador. Själva metoden i sig innebär dessutom att hästen riskerar att svara sämre på tygelhjälper på grund av habituering eller tillvänjning (McLean & McGreevy 2010), vilket givetvis påverkar säkerheten.
De positiva effekter som anges som skäl till att metoden används, till exempel att hästens muskulatur skulle stretchas, kan inte verifieras av befintlig forskning (Rhodin et al 2005; Denoix 2006; von Borstel et al. 2009).
Om vi bortser från alla djurvälfärds- och djuretiska aspekter av metoden förvånar det oss att den verkar användas så pass mycket av ryttare på allra högsta nivå, på oerhört värdefulla hästar. Att använda en metod som är så pass obeprövad och som inte heller är testad vetenskapligt i någon nämnvärd utsträckning är anmärkningsvärt. Vad gör att man är beredd att ta sådana risker med dessa värdefulla hästar?"
Kommentarer
Trackback
