Text & foto: Ida Röök
  
- Det tog många år innan poletten trillade ner för Wega i terrängen, först då började hon ta tag i hindren på banan. När hon var riktigt ung kunde hon inte galoppera normalt och jag ville sälja henne, det var ett elände. Men det var ingen som ville köpa henne så hon blev kvar. Vi brukar ta föl på våra ston när de är tre men det gjorde vi inte med Wega. Hon var helt enkelt för ful, berättade Sara skämtsamt om sin OS-häst under clinicens inledning i Flyinges stora ridhus.
  
Viktigt att jobba med dressyren
Med sig hade hon Ludwig Svennerstål, Englands-baserade lagkamraten som gjorde ett enastående första OS i London. På marken stod resten av teamet bakom fälttävlanslandslaget; avgående förbundskapten Gunilla Fredriksson, hopptränare Maria Gretzer, dressyrtränare Elisabet Lundholm och terrängspecialisten Jan Jönsson.
Tillsammans gav de publiken många lärdomar när det gäller vad som krävs för att lyckas inom fälttävlan. Bland annat menade de att ett måste för en riktigt bra fälttävlanshäst är att ha ett brett register i galoppen. Många tappar också poäng i dressyren, på grund av att det slarvas med grundarbetet.
- Hästen måste kunna plocka poäng på dressyrbanan, annars kommer man för långt efter i de andra disciplinerna. Det måste finnas en skillnad i traven och inte minst i skritten. Där tappar många i dag, sade Maria Gretzer och fick medhåll från Sara.
- Elisabet Lundholm är hård men rättvis, hon har lärt mig massor. Inte minst är det viktigt att inte sitta och smyggreja med saker när man skrittar. Antingen pausar man på helt lång tygel, eller också arbetar man hästen. Det ska inte finnas ett mellanting där man sitter på halvlång tygel och småjobbar hästen. Jag har också haft lite problem med att jag ofta blir hängande i handen, då har vi kommit fram till att en liten klapp på hästens hals kan hjälpa för att släppa spänningen som uppstår. Det blir en tydlig eftergift, med en klapp på halsen kan man komma långt, sade Sara.
  
Reglerbar och avspänd är ledorden
Hon och Ludwig började med att rida två unga hästar. De värmdes upp i en lösare form, i traven bytte de varv ofta för att få hästarna smidiga runt skänkeln, i galoppen stod de båda ryttarna i fältsits och lät hästarna rulla på. De galopperade sedan över två kavaletti-bommar med 21,5 meter emellan. 
- Det gäller att få hästen avspänd och lyhörd, man vill ha den ridbar och reglerbar. Är den inte det över en så här enkel övning blir det svårt att börja hoppa sedan. Den unga hästen ska man kunna hålla ihop mellan bommarna, den får inte skjuta iväg, sade Sara.
Hon fortsatte också resonemanget kring vikten av en bra galopp hos en fälttävlanshäst.
- Det är inte hästen som är snabbast på plan mark som vinner i längden inom fälttävlan. Eftersom man håller ett jämnt tempo hela terrängritten krävs det att galoppen är reglerbar inför hoppningen, sade hon.
Terrängspecialisten Jan Jönsson fyllde i:
- I terrängen varvas långa transportsträckor med korta distanser i hinderserier. Då gäller det att hästen har en elasticitet i sin galopp. Vissa sträckor måste ett galoppsprång vara mellan sju och åtta meter långt, medan det kan komma hinderserier där hästen måste korta språnget till tre meter i längd. Det krävs spänst och ridbarhet för att komma dit, sade han.
  
Travhoppar i framridningen
På de unga hästarna tog sig Ludwig och Sara an ett lågt plankhinder med bom framför och så småningom även bakom. De började med att travhoppa.
- Jag travhoppar nästan alltid i framridningen, särskilt med unga hästar. Då hinner man med att parera om det är något som händer på vägen fram till hindret, och hästen får tid på sig att hoppa väl, sade Sara.
Det är skillnad på hur man vill att hästen ska hoppa beroende på om det är på banan eller ute i terrängen. I terrängen vill man gärna ha lite flackare språng som går mer i farten, medan man på banan strävar efter rundare språng.
Sara och Ludwig visade hur man introducerar smalhinder för den unga hästen. 
- Jag lägger alltid upp tydliga infångare i form av upphöjda bommar vid sidan om hindret, och börjar med att travhoppa. Vinglar hästen framför hindret är det lättare att hålla kontrollen om man kommer i trav till att börja med, sade Sara.
Hon bygger aldrig särskilt höga hinder hemma. Träningen utgår från att hästen ska lita på ryttaren och på att skapa självförtroende hos den.
- Jag hoppar inte högt på träning, däremot försöker jag variera hindertyper så mycket det bara går eftersom det har blivit populärt att bygga med olika hindertyper i tät följd i terrängen. Det gäller att ha fantasi och använda sig av det man har hemma, för att bygga hinder som liknar dem i terrängen, sade hon.
 
Svåra linjer tränar tekniken
Efter de lite enklare övningarna på unghästarna var det dags för två äldre och mer rutinerade hästar att visa vad de går för med Sara och Ludwig i sadeln. Här gjorde de den första övningen lite mer komplicerad genom att variera antalet galoppsprång mellan kavaletti-bommarna. 
Först red de på normala sex galoppsprång, sedan färre och även fler. Det är en bra övning för att se hur reglerbar hästen är i galoppen. De värmde även upp på ett lite lägre plankhinder med bom framför och bakom, och sedan började de hoppa mer tekniska linjer.
- Valmöjligheterna i hur man ska rida an på hinder är ofta mycket begränsade i terrängen. Då gäller det att träna på de snäva, lite svårare vägarna hemma, sade Sara.
Hon berättade också skämtsamt om den optimala terrängsitsen.
- Man ska sitta i en "oh shit-position" hela tiden. Då måste man ha korta stigläder och vara lite före i rörelsen. Hamnar du i bakvikt över ett hinder är det lätt att du får hela hästen i baken och flyger av som en katapult.
Sara avslutade med att visa hur en riktig ökning i galoppen, à la terrängritt, ska se ut. 
- Hästen ska svara direkt på din signal både framåt och tillbaka, sade hon innan hon satte av längs långsidan.