Text: Husdjursagronom Sara Slottner
Foto: Emma Rost

I en nypublicerad studie från Newmarket har forskarna gått tillbaka i tiden och läst journaler från år 2000 till år 2009, där hästar fick ryggen undersökt med röntgen och scintigrafi som ett led i en veterinärundersökning. Den primära orsaken till att hästen undersöktes kunde förutom tydliga ryggproblem vara dålig prestation eller beteendeproblem. 
Totalt ingick 572 hästar i studien och här hittade man ett tydligt samband mellan ryggömhet och bilddiagnostiska fynd. De hästar som visade ryggömhet hade allvarligare förändringar på tornutskotten jämfört med dem som inte var ryggömma. Viktigt att komma ihåg är att det i studien bara ingick hästar som faktiskt hade kommit in till kliniken. Det går alltså inte att säga hur de ser ut jämfört med en grupp hästar som aldrig har behövt undersökas av den anledningen.

Genomgång av SLU:s journaler
En liknande genomgång av journalerna har gjorts i en studie vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Där ingick journaler från hästar som fick ryggen undersökt vid Universitetsdjursjukhuset mellan 2006 och 2010, och en del av syftet var att fastställa hur säkra diagnoser som ställts och på vilket sätt de har ställts. Totalt inkluderades 141 hästar i studien, vanligast var att man upplevde en prestationsnedsättning eller någon form av hälta hos hästen och därför sökte veterinär hjälp. Mindre än en tiondel av hästarna i studien undersöktes primärt för att det fanns en misstanke om att de hade ryggproblem. 
Hos ungefär hälften av hästarna noterades hälta på rakt spår i trav vid första besöket - vanligast var frambenshälta. Omkring en fjärdedel av hästarna visade ingen reaktion vid palpation av ryggen vid första besöket och vid andra besöket på kliniken hade andelen ökat till 60 procent. Av de hästar som fortfarande hade en reaktion vid ett senare besök dömdes en betydligt större andel ut jämfört med gruppens genomsnitt - totalt trettio procent av hästarna dömdes ut efter sista besöket på kliniken.

Undersökningsmetod varierade mellan veterinärer
Nästan nio av tio hästar undersöktes med röntgen, scintigrafi, ultraljud eller med en kombination av dem - vad som användes mest varierade mellan olika veterinärer. Hos fem av hästarna hittades ingen förändring alls medan det hos alla andra gjordes någon typ av fynd genom bilddiagnostiken. Sedan var det ofta oklart om de hade något samband med hästens symtom. Bara nio procent av de hästar som undersöktes med bilddiagnostik bedömdes ha kraftiga förändringar.
Drygt hälften av hästarna fick genomföra ett ridprov som en del i bedömningen - en av veterinärerna använde ridprovet som instrument på 65 procent av sina patienter i studien medan andra veterinärer var sparsammare med det. Genomgången visar att vilka metoder som används vid undersökning varierar beroende på vilken veterinär som är ansvarig - och då arbetar ändå alla veterinärer i den aktuella studien på samma klinik.

Text & Bild från Hippson.se