Text & foto: Anki Yngve
    
En anledning till att hästar får besvär vid ridning kan vara att de har fått hakar på tänderna. Vanligast är att dessa hakar sitter på första kindtanden i överkäken eller på sista kindtanden i underkäken. 
Inte så sällan bildas hakarna av att hästen har över- eller underbett, eftersom hela tänderna då inte har kommit i slitning. Det kan också bero på att hästen inte har fått äta direkt från marken och därför har tuggat med huvudet i en onaturlig vinkel.
- Om hästen har långa, främre hakar kan de haka fast i bettet. Bakre hakar kan gnaga in i slemhinnan och orsaka smärta när hästen söker sig framåt-nedåt, berättar Anja.
  
Bettet sliter på tänderna
Ett annat ganska vanligt, bettrelaterat problem är betselöverslitning. Det inträffar när bettet ligger an mot de första kindtänderna, och skadar dem. 
- Det kan ge både smärta och infektioner, säger Anja. 
Överslitningen kan bero på att bettet har spänts för högt upp. Men det kan också vara så att hästen har sår i lanområdet som den försöker avlasta, genom att "lyfta" upp bettet med tungan. 
- Ibland ser vi också betselöverslitning på hästar som har sina vargtänder kvar. En sådan häst kan välja att hellre bita på bettet är att det slår mot de ömmande vargtänderna, säger Anja.
Hon menar för övrigt att hårt spända engelska nosgrimmor eller Aachen-nosgrimmor är den vanligaste orsaken till skador i kindslemhinnan, eftersom de trycker in kinden mot tänderna. 
- För min del kan vi gott strunta i sådana nosgrimmor. Men då pratar jag om betsling för att undvika skador i hästens mun, jag har inga synpunkter på det ridtekniska. Ska du absolut rida med en engelsk nosgrimma ska den vara löst spänd och du ska ha en häst med avslappnad mun, säger hon. 
En remontnosgrimma spänns över lanerna där hästen inte har några tänder, därför ger den inte kindskador. 
- En pullarnosgrimma kan också fungera, men då måste den spännas väldigt högt upp, nära ögat. Annars hamnar även den över kindtänderna, säger Anja.
  
Såriga mungipor
De munsår som är lättast att upptäcka är dem i mungiporna, kontrollera området dagligen genom att vika ut och kika ordentligt. Sådana sår kan orsakas av ett bett som inte ligger bra eller av en hård hand. Men de kan också bero på ett syntetbett som har blivit slitet, eller ett gummibett med en gjuten kant som skaver mot hästen. 
- Ett syntet- eller gummibett måste vara nytt och slätt, säger Anja. 
Ser du att hästen har begynnande skav i mungiporna måste den genast få vila från bett, och enbart ridas bettlöst tills det är läkt. 
- Går det så långt att det blir öppna sår har vi slarvat allvarligt. Själva såret läker fort, men har skavet gått så långt tar det minst två månader innan vävnaden i mungipan har återfått sin forna styrka. Alltså ska en häst som har haft öppna sår inte ridas med bett igen på minst två månader, menar Anja. 
Hästar kan också få sår i lanområdet. De orsakas ofta av ett långvarigt tryck från bettet, som har gett syrebrist i vävnaden. Det börjar som sår, men kan i värsta fall utvecklas till frakturer i käkbenet.
  
Storlek på bettet
När det gäller betsling säger Anja att alla typer av bett eller bettlösa alternativ ger tryck, annars skulle vi inte kunna få hästen att stanna och svänga. Utmaningen är att försöka få till ett så jämnt fördelat tryck som möjligt. Och att variera mellan olika bett olika dagar, så att trycket flyttas runt i munnen och vävnaderna får vila mellan gångerna.
Hur tjockt bett som får plats beror bland annat på hur stor tunga hästen har. Och bara för att den har stort huvud behöver den inte ha en stor munhåla. 
- Det är inte i alla munnar som det får plats ett kandar, säger Anja, som tycker att man som princip ska välja smala bett - eftersom det finns så lite plats inne i munnen.
Bettet ska vara långt som underkäkens bredd plus kindernas bredd, inte längre. 
- Enklaste sättet att mäta är att stoppa in en gummislang i hästens mun och klippa av eller markera med en penna på båda sidorna. Då vet du exakt hur långt bettet ska vara, tipsar Anja.
Bettet ska varken sticka ut på sidorna eller trycka in kinderna på hästen. Ett för långt bett rör sig onödigt mycket i sidled.
- Om ett tvådelat bett är för långt kan det dessutom vika sig inne i munnen och bilda ett "V", som spetsas uppåt och trycker mot den hårda gommen. Då utlöses en reflex som gör att hästen flyttar bak bettet med tungan, där det i sin tur kan skada tänderna. Men ett tvådelat i rätt längd är inte ett dåligt bett. Då beter det sig i stort sett som ett rakt tränsbett, säger Anja.
  
Avslappnad mungipa
När det gäller bettets placering i munnen anser Anja att det ska ligga precis intill huden i mungipan, utan att bilda veck. 
- Hästen ska vara avslappnad i mungipan när du inte tar i tygeln. Men samtidigt får inte bettet sitta så långt ner att det slår i hörntänderna, säger hon.
Anja brukar rekommendera att man har kanske två-tre bett att växla mellan, för att trycket inte ska hamna på samma ställe i munnen varje dag. Exempelvis ett rakt pelham, ett tvådelat och ett tredelat bett. Använd gärna ett bettlöst alternativ då och då.
Många anser att stångbett med sin hävstångsverkan är skarpt och dåligt, men enligt Anja kan det vara ett bra alternativ att varva med vanliga tränsbett.
- Om ett bett är skarpt eller inte beror på ryttarens hand, men man bör använda en stång med viss försiktighet. Det som är bra med exempelvis pelham är kedjan. Spänner du den så att skänklarna hamnar i cirka 30 graders vinkel flyttar sig bettet framåt-uppåt i munnen. Det avlastar lanerna om hästen har problem där, säger Anja.
Hon rekommenderar att man använder en skumrem på pelhamstång och kandar, som förhindrar att bettet "slår över".
  
Hitta grundorsaken till problemen
Om hästen går och gapar får inte lösningen bli att du bara spänner nosgrimman hårdare. 
- Hästen gapar på grund av obehag. Mitt råd är definitivt att göra en munhåleundersökning om hästar till exempel får tungan över bettet, säger Anja.
När det gäller bettlösa alternativ som hackamore, sidepull och bitless bridle ska man tänka på att de också ger tryck. Så även om du väljer att rida helt och hållet bettlöst bör du variera mellan olika alternativ. 
Anjas sista råd är enkelt och borde kanske vara självklart:
- Använd det bett hästen trivs bäst med. Det handlar om känsla, det som skapar en fin kommunikation ligger troligtvis bra i hästens mun.

Tipstack till: Leif Hall
Text: Hege Hellström 
Illustration: Linda Eriksson
  
Om du har ridit Leif Halls evighetsbana - eller någon annan bana med låga hinder - är det kul för dig som ryttare att få avsluta med något enstaka högre hinder. Lite "må bra"-tänk, alltså.
- Och för hästarna är det bra gymnastik. De behöver hoppa något större hinder om ni ska tävla högre än du har ridit tidigare under passet. Även om du har gjort 50 språng på 80 centimeter är det bra för dem att få jobba mer med själva hindret.
Leif bjuder på en serie för lite mindre rutinerade ekipage. Den mer avancerade kan i stället välja att hoppa kombinationsövningen.
  
Åt båda håll
Glöm inte att rida övningen i båda varven. 
- Det är nästan en sjuklig åkomma hos mig, jag vill att man ska träna från båda håll. Jag kan själv bli tokig om jag kommer ut på tävling och man bara får hoppa i ett varv, säger Leif.
En del tycker att du bör träna mer i "det svåra varvet", men det håller inte Leif med om.
- Du kan inte bara träna svårt, svårt, svårt. Man måste göra något som känns enklare också, jag tänker på att ryttare och häst måste få chans att bygga självförtroende. 
Dessutom är det viktigt att få hoppryttare att förstå hur nödvändigt det är med en rakriktad häst.
- Inom dressyren förstår man att det är viktigt, för i dressyrprogram rids alltid rörelserna i båda varven. Men det är lika viktigt för en hopphäst.
 
Bygg så här:
A (gymnastikserie): Om du har ett rättuppstående i slutet kan det vara lagom med 5,50 - 6 meter mellan saxen och det hindret. Är sista hindret en oxer kan avståndet vara lite kortare, kanske 5,25-5,50. 
- Det är svårt att säga exakt, det beror på hur högt hindret är och hur underlaget är, säger Leif. 
Bommen som ligger mellan hindren ska ligga lite närmare det sista än det första hindret.
B (kombination): Bygg ett räcke och en oxer, kombinationen ska kunna hoppas från båda håll. Du kan bygga med ett eller två språng mellan. Avstånden ska då vara cirka 7-7,5 meter för ett språng och 10-11 meter för två.
  
Gör så här:
A (gymnastikserie): Kom in i trav, galoppera efter första hindret. Tänk på din position över hästen. Glöm inte att rida övningen lika många gånger i båda varven. Höj sista hindret när det går bra.  
B (kombination): Mer rutinerade ryttare kan gärna trava in. Höj hindren när det fungerar. Glöm inte att rida övningen i båda varven.

Text & foto: Ida Röök
  
- Det tog många år innan poletten trillade ner för Wega i terrängen, först då började hon ta tag i hindren på banan. När hon var riktigt ung kunde hon inte galoppera normalt och jag ville sälja henne, det var ett elände. Men det var ingen som ville köpa henne så hon blev kvar. Vi brukar ta föl på våra ston när de är tre men det gjorde vi inte med Wega. Hon var helt enkelt för ful, berättade Sara skämtsamt om sin OS-häst under clinicens inledning i Flyinges stora ridhus.
  
Viktigt att jobba med dressyren
Med sig hade hon Ludwig Svennerstål, Englands-baserade lagkamraten som gjorde ett enastående första OS i London. På marken stod resten av teamet bakom fälttävlanslandslaget; avgående förbundskapten Gunilla Fredriksson, hopptränare Maria Gretzer, dressyrtränare Elisabet Lundholm och terrängspecialisten Jan Jönsson.
Tillsammans gav de publiken många lärdomar när det gäller vad som krävs för att lyckas inom fälttävlan. Bland annat menade de att ett måste för en riktigt bra fälttävlanshäst är att ha ett brett register i galoppen. Många tappar också poäng i dressyren, på grund av att det slarvas med grundarbetet.
- Hästen måste kunna plocka poäng på dressyrbanan, annars kommer man för långt efter i de andra disciplinerna. Det måste finnas en skillnad i traven och inte minst i skritten. Där tappar många i dag, sade Maria Gretzer och fick medhåll från Sara.
- Elisabet Lundholm är hård men rättvis, hon har lärt mig massor. Inte minst är det viktigt att inte sitta och smyggreja med saker när man skrittar. Antingen pausar man på helt lång tygel, eller också arbetar man hästen. Det ska inte finnas ett mellanting där man sitter på halvlång tygel och småjobbar hästen. Jag har också haft lite problem med att jag ofta blir hängande i handen, då har vi kommit fram till att en liten klapp på hästens hals kan hjälpa för att släppa spänningen som uppstår. Det blir en tydlig eftergift, med en klapp på halsen kan man komma långt, sade Sara.
  
Reglerbar och avspänd är ledorden
Hon och Ludwig började med att rida två unga hästar. De värmdes upp i en lösare form, i traven bytte de varv ofta för att få hästarna smidiga runt skänkeln, i galoppen stod de båda ryttarna i fältsits och lät hästarna rulla på. De galopperade sedan över två kavaletti-bommar med 21,5 meter emellan. 
- Det gäller att få hästen avspänd och lyhörd, man vill ha den ridbar och reglerbar. Är den inte det över en så här enkel övning blir det svårt att börja hoppa sedan. Den unga hästen ska man kunna hålla ihop mellan bommarna, den får inte skjuta iväg, sade Sara.
Hon fortsatte också resonemanget kring vikten av en bra galopp hos en fälttävlanshäst.
- Det är inte hästen som är snabbast på plan mark som vinner i längden inom fälttävlan. Eftersom man håller ett jämnt tempo hela terrängritten krävs det att galoppen är reglerbar inför hoppningen, sade hon.
Terrängspecialisten Jan Jönsson fyllde i:
- I terrängen varvas långa transportsträckor med korta distanser i hinderserier. Då gäller det att hästen har en elasticitet i sin galopp. Vissa sträckor måste ett galoppsprång vara mellan sju och åtta meter långt, medan det kan komma hinderserier där hästen måste korta språnget till tre meter i längd. Det krävs spänst och ridbarhet för att komma dit, sade han.
  
Travhoppar i framridningen
På de unga hästarna tog sig Ludwig och Sara an ett lågt plankhinder med bom framför och så småningom även bakom. De började med att travhoppa.
- Jag travhoppar nästan alltid i framridningen, särskilt med unga hästar. Då hinner man med att parera om det är något som händer på vägen fram till hindret, och hästen får tid på sig att hoppa väl, sade Sara.
Det är skillnad på hur man vill att hästen ska hoppa beroende på om det är på banan eller ute i terrängen. I terrängen vill man gärna ha lite flackare språng som går mer i farten, medan man på banan strävar efter rundare språng.
Sara och Ludwig visade hur man introducerar smalhinder för den unga hästen. 
- Jag lägger alltid upp tydliga infångare i form av upphöjda bommar vid sidan om hindret, och börjar med att travhoppa. Vinglar hästen framför hindret är det lättare att hålla kontrollen om man kommer i trav till att börja med, sade Sara.
Hon bygger aldrig särskilt höga hinder hemma. Träningen utgår från att hästen ska lita på ryttaren och på att skapa självförtroende hos den.
- Jag hoppar inte högt på träning, däremot försöker jag variera hindertyper så mycket det bara går eftersom det har blivit populärt att bygga med olika hindertyper i tät följd i terrängen. Det gäller att ha fantasi och använda sig av det man har hemma, för att bygga hinder som liknar dem i terrängen, sade hon.
 
Svåra linjer tränar tekniken
Efter de lite enklare övningarna på unghästarna var det dags för två äldre och mer rutinerade hästar att visa vad de går för med Sara och Ludwig i sadeln. Här gjorde de den första övningen lite mer komplicerad genom att variera antalet galoppsprång mellan kavaletti-bommarna. 
Först red de på normala sex galoppsprång, sedan färre och även fler. Det är en bra övning för att se hur reglerbar hästen är i galoppen. De värmde även upp på ett lite lägre plankhinder med bom framför och bakom, och sedan började de hoppa mer tekniska linjer.
- Valmöjligheterna i hur man ska rida an på hinder är ofta mycket begränsade i terrängen. Då gäller det att träna på de snäva, lite svårare vägarna hemma, sade Sara.
Hon berättade också skämtsamt om den optimala terrängsitsen.
- Man ska sitta i en "oh shit-position" hela tiden. Då måste man ha korta stigläder och vara lite före i rörelsen. Hamnar du i bakvikt över ett hinder är det lätt att du får hela hästen i baken och flyger av som en katapult.
Sara avslutade med att visa hur en riktig ökning i galoppen, à la terrängritt, ska se ut. 
- Hästen ska svara direkt på din signal både framåt och tillbaka, sade hon innan hon satte av längs långsidan.